Sagan om Tora

Den dagen som denna lilla guldfärgade tös för första gången blev svalkad av ett ljummet sommarregn, den dagen hon för första gången fick känna solens strålar värma hennes kropp, den dagen tändes en eld i mitt hjärta. En eld som alltid kommer brinna för henne.

Jag och Tora träffades, egentligen genom en olyckshändelse, en solig vårdag för sju år sedan. Jag var då tolv år, och skulle väl snart få en egen häst, hoppades jag i alla fall. Men vem hade kunnat ana att det skulle bli Tora som snart flyttade in i mitt liv. Vi började träna den traditionella ridstilen, och visst det gick väl ganska bra. Tora upplevdes nog för många som stressad, tittig och fjantig. Så upplevde även jag henne, och min oro över vad som gjorde henne sådan övergick ibland till frustration och prestationsångest.

På något sätt visste vi att det fattades något. Efter ett flertal hältor och långvarig ryggsmärta bestämde vi oss för att få lärdom i akademisk ridkonst av Birgitta Järnåker. Detta beslut förändrade våra liv totalt. Den akademiska ridkonstens grund består bland annat av harmoni, lugn och vördnad för individen. Allt detta hade vi så länge letat efter och det fanns där inom både mig och Tora bara vi fick tid att leta efter det och förståelse för att lyssna på varandra. Ryggsmärtan försvann och antagligen har hon haft sin sista hälta! Vi har båda blivit positivare individer och det är numera en fröjd var dag vi träffas. Att lära mig lyssna till min häst har löst alla våra problem.

Jag har fått uppleva något stort.
Somliga kallar det kärlek.
/Carin Hillengard